august 28, 2010

Vad vet politikerna? Och vad gömmer de för oss?

Tidningen ”Världen idag” är en tidning, som i jakten på sannheten bak om politik och diplomatik vågar mycket mera än de vanliga stora tidningarna. Denna artikel är från 16/8 2010(Markeringerna är Gertruds):

Från ubåtar till fisk(s)tim

Vad som döljer sig i Östersjöns djupa vatten har i Sverige under decennier omgärdats av politiska mytbildningar och medveten ryktesspridning. Historiska fakta, reella sakförhållanden och sakkunnig kompetens tycks ofta drunkna i ett hav av politiska motiv och diplomatiska förvecklingar när förhållanden i och kring detta innanhav kommer på tal. Det är bara att nämna den nedskjutna DC-3:an eller Estonias förlisning för att ge exempel på historiska händelser där diplomatiska överväganden blivit betydligt viktigare än en korrekt beskrivning av ett faktiskt händelseförlopp. Att undvika bärgning blir då ett sätt att fortsätta blunda och slippa konfronteras med en verklighet som inte passar in i vår utrikes- och säkerhetspolitiska strategi. Det krävdes därför både 50 år, liksom glasnost och perestrojka, samt ett privatfinansierat initiativ för att sanningen om DC-3:an skulle komma fram. Fyra saknade svenska besättningsmän från planet – som sköts ned av Sovjet när det befann sig över svenskt territorium år 1952 – återfanns aldrig när det bärgades av ett privat konsortium en bit in i 2000-talet. När det gäller de verkliga orsakerna till Estonias snabba sjunkförlopp lär det dröja ytterligare årtionden innan vi vet anledningen – trots att vi har en försvarsminister som i egenskap av oppositionspolitiker motionerade i riksdagen om behovet av en ny haveriutredning.

Det är därför inte förvånande att förekomsten av u-båtar vid vår svenska Östersjö-kust är en fråga som varit lika seglivad som omtvistad i den svenska debatten. Här har processen delvis varit den omvända. 1983 års ubåtsutredning av regeringen Palme slog nämligen fast att kränkningarna utfördes av sovjetiska ubåtar. Med tiden har dessa ryska kränkningar – först av sovjetiska medier och så småningom även i svensk debatt – förvandlats till en kombination av minkar, fiskstim och Nato-ubåtar. Att en utredning med politisk uppbackning var så frispråkig redan år 1983 berodde naturligtvis på att den ryska ubåten U137 stod till den svenska allmänhetens beskådande efter grundstötningen utanför Karlskrona i början av 1980-talet.

I sommar kom Sveriges förre ÖB Bengt Gustafsson ut med boken ”Sanningen om ubåtsfrågan” som konstaterar att det var sovjetiska ubåtar som kränkte svenska vatten i decennier under det kalla kriget. Man skulle kanske tro att debatten skulle lägga sig när den person som har bäst översikt och kompetens att uttala sig lägger sina kort på bordet. Men militär erfarenhet och försvarsbakgrund är snarast en belastning i det svenska samtalsklimatet. Strax innan Gustafsson tillträdde som ÖB i mitten av 1980-talet kallade försvarsminister Roine Carlsson (S) de fartyg som jagade ubåtarna för ”stora plåtchabrak för att marinofficerarna ska få glänsa på kommandobryggan”. Och utrikesminister Lennart Bodström (S) tvivlade på att det rörde sig om några ubåtar – i alla fall inte sovjetiska – och de svenska marinofficerare som insisterade på att jaga ubåtarna betraktades nästan som landsförrädare. I socialdemokratins Sverige har nämligen försvaret endast arbetsmarknadspolitiska uppgifter, att förse glesbygd och krisorter med arbetstillfällen. Och då passar det mycket bättre med minkar, fiskstim och Nato-ubåtar i vår svenska skärgård, eftersom dessa företeelser inte utgör ett hot mot vår nationella integritet.


Ruben Agnarsson, ansvarig utgivare,
Världen idag 16.8.2010

Exploderade nånting eller vad hände? Det finns många teorier.

Boken "Estonias undergång" av Jan Gillberg redogör för den vilseledning och den mörkläggning, som svenska myndighetr iscenesatt för att svenska folket och världen inte skall få veta sanningen bakom denna katastrof.

Vad vet vi om de politiker vi röster på?