maj 28, 2011

Om nedrakningen af det svenske kongehus


Motvilliga monarker eller illvilliga republikaner?

av JAKOB E:SON SÖDERBAUM


www.dagensps.se/opinionen/artiklar/2011/05/27/.

Republikanerna har en annan agenda, som de driver under förevändningen att de skulle vara de enda ”sanna” demokraterna.

Hösten 2004 startades ett republikanskt PR-nätverk vars syfte var att långsiktigt underminera monarkins legitimitet genom smart PR-tänkande och djupa förgreningar inom den till mycket stor del republikanskt sinnade svenska journalistkåren.
Nu har detta nätverk producerat boken ”Den motvillige monarken”, liksom debatten runt densamma. Tidigare var strategin att påstå att monarkister inte har några demokratiska argument, vilket dock motbevisats genom en utdragen debatt (här samlas en mängd av de argument som framförts).
Därefter var strategin att förlöjliga kungen som person, att han skulle vara lika intelligent som vissa vassa journalister som ansträngt sig för att få honom att göra bort sig på olika sätt. Nu är strategin att kritisera kungen som person. Är det någon som tror att det är en tillfällighet att ”Den motvillige monarken” var känd och t.o.m. omdebatterad ett bra tag innan boken kom?
I debattartikel skriver Republikanska Föreningens ordförande advokaten Peter Althin (m.fl.) att det väcker uppseende utomlands att Sverige är en monarki eftersom vi uppfattas som ett föregångsland bland demokratiska länder – och just därför bör vi nu ta steget att bli en republik.
Vad som gör detta argument väldigt ihåligt är att Sverige givetvis inte skulle bli ett dugg mer demokratiskt bara för att vi fick ännu en folkvald person. Istället borde man satsa på att förbättra det demokratiska underskottet i Sverige (läs t.ex. denna artikel) genom att t.ex. ha folkomröstningar om angelägna demokratiska frågor (som FRA) och förbättra representativiteten i representantsystemet (t.ex. genom att öka personvalets betydelse).
Detta är reformer som verkligen skulle spela roll för den svenska demokratin, i motsats till att avskaffa monarkin. Det bör i sammanhanget påpekas att Sveriges statsminister sedan 1974 i praktiken har en presidents roll, men inte titeln.
Althin & C:o argumenterar vidare för att kungen skulle vara den enda makthavare som kan vända det ena skandalbladet efter det andra utan krav på avgång. För det första hörs väl visst krav på avgång från de välkoordinerade republikanska megafonerna VARJE GÅNG det avslöjas (eller fås att verka troligt tillräckligt länge) någonting mer eller mindre skandalöst kring kungahuset. För det andra är det inte speciellt mycket skandaler som vårt kungahus utsätter sig för – kungen har kört för fort, skandal!
Och nu: kungen har varit på porrklubb, skandal! Mig veterligt – för det tredje – var det som ett jämförligt exempel inte p.g.a. att dåvarande näringsministern Björn Rosengren varit på porrklubb som han fick avgå. Skandalen handlade snarare om att han låtit facket stå för notan för detta, och en mängd andra saker. En person som onekligen kunnat vända det ena skandalbladet efter det andra utan att kraven på avgång blivit tagna på allvar är Socialdemokraternas förra partiledare Mona Sahlin, vars karriär bokstavligen kantats av skandaler.
Skandaldrottningen har hon kallats – förvisso folkvald. Och det var inte heller i hennes fall skandalerna som till slut tvingade Sahlin att avgå, utan hennes brist på ledarskap. Det är alltså sannerligen inte monarkin som är anledningen till att svenska makthavare kan agera godtyckligt. Kungen har dessutom ingen politisk makt, och eventuell brist på ledarskap blir därför heller inte något bekymmer ur demokratisk synpunkt.
Däremot är det alldeles uppenbart att den svenska demokratin har grundliga problem när dess folkvalda makthavare inte går att avsätta trots mängder av skandaler rörande sådana saker som folkvalda absolut inte bör ägna sig åt. Vänner av den svenska demokratin borde fokusera på de reella problem som genomsyrar hela den svenska demokratin.
Men republikanerna har en annan agenda, som de driver under förevändningen att de skulle vara de enda ”sanna” demokraterna. Althin & C:o skriver oss inte heller denna gång det lika lätt som ofta motbevisade påståendet att ”det finns inga argument kvar för att behålla ett föråldrat statsskick som monarkin”.
Mig veterligt är republiken mer än ett par tusen år gammal, vilket knappast gör den direkt purfärsk i jämförelse. Även republiken har haft sina chanser att visa vad den går för i praktiken. Till skillnad från den konstitutionella monarkin – den form av monarki som vi idag har i Sverige – finns i republiken inget inbyggt hinder mot maktcentralisering.
Och väl att märka har också de stabilaste demokratierna under 1900-talet varit just konstitutionella monarkier.
Rubriken på SvD-artikeln är ”Från enande symbol till splittrare”. Kungen är sannerligen inte mer av en splittrare än alla folkvalda, som givetvis alla som inte röstat på dem tycker mer eller mindre illa om. Väl att märka är Carl XVI Gustaf också de svenska republikanernas kung, hur mycket PR-folk de än anlitar för att komma ifrån detta. Vad det söndrade och splittrade svenska folket av idag behöver mer än någonting annat är en samlande kraft, som är opolitisk och representerar svenska folket genom historien. Inte ännu en folkvald pamp som bara representerar drygt hälften av befolkningen.


- - - - - - - - - - - 
Spydpigens kommentar:


Jakob E:sson Söderbaum afslører de svenske republikaneres
lavmålte snuskede personangreb på den svenske konge. 
De vil have ham væk og gør sig ingen moralske skrubler om, 
hvilke midler de bruger. Læs indlægget "Rævekage" her på 
bloggen den 12. oktober 2010 om kongens officielle 
besøg i Brunei 2004. Dengang forsøgte man at ramme 
kongen på hans statsmandsdygtighed.


"Nu är strategin att kritisera kungen som person," skriver 
Söderbaum, "Är det någon som tror att det är en tillfällighet
att ”Den motvillige monarken” var känd och t.o.m. 
omdebatterad ett bra tag innan boken kom?" 
Nej naturlivis ikke. Sveriges magtfulde røde journalister 
gødede jorden i forvejen. Republikanernes smædeführer, 
advokat Peter Althin, slår på, at omverdenen finder 
monarkiet forældet, eftersom de opfatter Sverige som 
"föregångsland bland demokratiska länder". Ja, Sverige 
gør af al magt hvad de kan for at indbilde omverdenen
at demokratiet er i top, men det er jo i højeste grad et 
fortegnet billede. 


Republikanerne råber op om umoral: "kungen har kört för 
fort, skandal! Och nu: kungen har varit på porrklubb, 
skandal!". Sådan noget gör vi republikanere ikke. Abdicér!
Hvem af de fine herrer i riksdagen kaster den første sten?




Hvad med Olof Palme og hans "gäng", som gik på bordel 
under pauserne i riksdagen? Så tilmed Säpo måtte reagere!
Hvad med de mindreåriga flickor statsministeren mødte dér? 
(Läs her på bloggen om "den pæne statsminister" 30. januar 
2010).


Du har ret Jakob E:sson Söderbaum!
Vad det svenska folket behöver mer än något annat är en 
samlande kraft, som är opolitisk och representerar svenska
folket genom historien. Inte ännu en folkvald pamp!