november 24, 2016

2. Handel og Betleri forbudt


Her fortsætter
Ingrid Carlqvist artikel  om tiggeriet i Sverige, som i går sluttede her med disse ord: "Och så plötsligt förändrades allting. I dag är Stockholm, Malmö och Göteborg några av de mest tiggartäta städerna i Europa, och allt fler känner obehag inför de många gånger rätt aggressiva tiggarna.

Det började så smått 1995 när psykiatrireformen ledde till att mentalsjukhusen stängde och deras patienter slussades ut i verkligheten. Människor som varit institutionaliserade i många år, förväntades plötsligt klara sig själva med viss hjälp från myndigheter. Den goda tanken om att det inte var värdigt att förvara människor på mentalsjukhus år ut och år in, slog i många fall väldigt fel. Många av de tidigare patienterna kunde inte klara de krav som ställdes på dem, utan hamnade i drogmissbruk och till sist hemlöshet och tiggeri.

Tio år senare kom den verkliga tiggarvågen – romer från Rumänien och Bulgarien som just upptagits som medlemmar i Europeiska unionen, EU. Genom Schengen-avtalet har alla EU-medborgare rätt att vistas tre månader i ett annat EU-land. Om de inte fått arbete eller börjat studera efter denna tid är det meningen att de ska återvända, men eftersom ingen kontrollerar när människor korsar gränsen är det ingen som vet när de har överskridit sina tre månader.

En av de starkaste förespråkarna för att låta de gamla östeuropeiska länderna komma med i EU, var Sveriges dåvarande statsminister Göran Persson. Under Sveriges första period som EU-ordförande (första halvåret 2001) drev han kraftfullt på för en utvidgning av unionen. Sverige hade tre mål: Enlargement, Employment, Environment (utvidgning, arbete, miljö). Dessa tre E:n präglade det svenska ordförandeskapet.

Redan 2004 kom Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern med i EU. Tre år senare även Bulgarien och Rumänien.

Men redan 2003 verkade Göran Persson ha fått kalla fötter – när han insåg att den fria rörligheten skulle kunna leda till det han kallade "social turism". Han föreslog därför övergångsregler innan fattiga länder som Bulgarien och Rumänien fullt ut kunde nyttja den fria rörligheten. I en intervju med Dagens Eko sa Persson: "Fri rörlighet för arbetskraft vill vi ha, men inte social turism. Där får vi inte vara naiva."
För detta uttalande fick han enorm kritik och utmålades praktiskt taget som rasist. I en riksdagsdebatt i början av 2004 sa exempelvis centerpartisten Agne Hansson: "Är det inte dags ... att be om ursäkt för retorik om social turism och att utmåla de nya medlemsländernas folk som snyltare."
Dåvarande partiledaren för Vänsterpartiet, Lars Ohly, sa: "Vi ska inte prata om social turism. Vi ska inte tala om människor på ett sätt som diskriminerar dem jämfört med medborgare i de nuvarande EU-staterna. Det är faktiskt ett sätt att underblåsa främlingsfientlighet och rasism."

Drygt tio år senare har Göran Persson blivit sannspådd. De rumänska och bulgariska tiggarna kräver nu att de barn som följt med till Sverige ska få gå i skolan, de utnyttjar den fria svenska sjukvården för att föda barn, en del tandläkare ställer upp med gratis tandvård för dem och i en dom från Förvaltningsrätten 2014 slogs fast att EU-tiggare från Rumänien har rätt till svenskt socialbidrag.

Men det är inte bara bristen på förbud mot tiggeri och alla förmåner som gjort just Sverige så populärt bland tiggande romer, eller "utsatta EU-medborgare" som de numera kallas på politiskt korrekt svenska. Romerna insåg snabbt att svenskar blir väldigt illa berörda av fattiga människor och därför gärna lägger pengar i deras muggar. En typisk svensk inställning är: "Givetvis skulle ingen människa frivilligt förnedra sig till att tigga från andra, alla vill arbeta och försörja sig själva! Det är orättvist att vi har det så bra, när de har det så dåligt."
Problemet är att detta inte stämmer. Tiggeri har under århundraden varit en helt acceptabel födkrok för romer, och eftersom svenskarna är så givmilda tjänar de betydligt mer på att tigga i Sverige än att arbeta i hemlandet.
Etnologen Karl-Olov Arnstberg är kanske den svensk som forskat mest på den romska kulturen. I ett blogginlägg från augusti 2014 skrev han så här om det svenska synsättet på romer som offer:
"Ovanstående 'förståelsefilter' är allmänt spritt i Sverige, i synnerhet inom makt- och kultureliten. Jag har invändningar som etnolog och forskare om romer. I mitt språkbruk är detta ett etnocentriskt synsätt, baserat inte bara på okunnighet utan också på kunskapsfientlighet. Skulle jag använda mig av makt- och kulturelitens moraliserande språkbruk så är det dessutom djupt rasistiskt. Det målar nämligen upp romerna som offer. Om det handlar om offer, så måste det finnas förövare och förövarna är givetvis vi. Kanske inte precis och exakt du och jag och inte heller vi svenskar, men vi tillhör ett västerländskt folk som förtrycker och diskriminerar romer. Vi får således en bild där vi är där uppe (segrarna) och romerna där nere (förlorarna). Vi är bättre och dom är sämre. Grundtanken i rasism är just att vi som västerlänningar och svenskar är överlägsna (smartare) och romerna underlägsna (dummare). Om denna tankemodell med förövare och offer inte är rasistisk, så vet jag inte vad. Det kan tilläggas att bland romer är bilden spegelvänd. De betraktar sig själva som överlägsna och smarta medan gadjo (icke-zigenare) är dumma, godtrogna och lättlurade."

I Rumänien låter det ungefär likadant. I april 2015 intervjuade Sveriges Television Florin Ivanovici, direktör för hjälporganisationen Liv och ljus i Rumäniens huvudstad Bukarest. Han sa: "Vår mycket starka rekommendation är att inte ge pengar till tiggare. Det förvandlar tiggeriet till ett yrke, barnen hemma i Rumänien överges och missar ofta skolan när föräldrarna är borta. Att ge [pengar] uppmuntrar till ett liv utan framtid; att flytta från land till land löser inte deras grundläggande problem."
Florin Ivanovici hade själv besökt Stockholm året innan och intervjuat sina romska landsmän: "Vi intervjuade tiggare och nästan alla sa att de helst skulle vilja vara kvar i Rumänien om de kunde. Men många hävdade att det tjänade uppemot tusen euro per person och månad. Eftersom snittlönen i Rumänien är 4 000–5 000 kronor är det mera lönsamt att tigga i Sverige än att hitta en utkomst i Rumänien."
Många hävdar att tiggeriet är organiserat, att ligor värvar tiggare i Rumänien, skickar dem till Sverige, tilldelar dem ett gathörn och tar det mesta av pengarna. Men det tror inte Florin Ivanovici är så vanligt: "Romerna lever mycket nära varandra; om någon lyckas tigga ihop tusen euro per månad i Stockholm sprids nyheten snabbt i hembyn. Och det får fler att åka.


Men Sveriges största problem med de tiggande romerna är deras bosättningar. ......."

Fortsættes i morgen på Spydpigen...